Schäferns historia
Schäfern är som ”typ” en mycket gammal hund. Man
har hittat kranier ända från bronsåldern, det vill säga runt 2000 år
f Kr, som till sin utformning är nästan identisk med dagens
Schäferhundar.
Denna ursprungsform har sedan genom alla år bevarats och nästan helt
förskonats från mänsklig ”hjälp”. Från början hölls Schäferhund som
vakthund för bostäder och lösdrivande boskap av olika slag, men
under de senaste århundradena blev den alltmer en vallande hund för
får, en så kallad herdehund, och det är också därigenom den fått
sitt namn.
Fåraherde heter på tyska Schäfer, och herdens hund blir därför helt
logiskt Schäfer-hund. Debuten för den moderna Schäferhunden skedde
på en utställning i Tyskland 1899, där den uppmärksammades av två
män, Max von Stephanitz och Artur Meyer, som sedan kom att bli
Schäfertysklands dominerade krafter under många år.
Dessa herrar var mycket entusiastiska och bildade redan 1899 den
tyska Schäferhundklubben (SV) och man skrev också detta år den
första exteriöra och mentala rasstandarden, en standard som med bara
marginella ändringar gäller än i dag.
Enligt många sakkunniga är det först de senaste 10
till 20 åren som hundarna börjat
se ut som den exteriöra delen av standarden föreskriver.
I princip finns inte något arbetsområde som är främmande för en
Schäfer. Inte minst
dess insatser på tjänstehundsidan har rönt stor uppmärksamhet. Redan
i början av
1900-talet introducerades den som polishund i Tyskland och den fick
också många
och viktiga uppdrag under första världskriget, där den definitivt
befäste sin
användbarhet.
Värdens populäraste ras, en mångsidig brukshund.
I de flesta länder världen över toppar Schäferhunden år efter år
registreringstabellerna
som mest köpta hund. Anledningarna är naturligtvis flera, men de
många användnings-
områdena är nog skälet till att så många människor väljer denna ras.
Det finns knappast någon uppgift inom hundsporten, eller i
samhällets tjänst, som
inte en Schäferhund klarar av.
Rasstandard
Hemland: Tyskland
Användningsområde: Mångsidig bruks-, vall- och tjänstehund
NKU-klassifikation: Grupp D
FCI-klassifikation: Grupp 1 – Bruks-, vall- och tjänstehund
Sektion I – Schäferhundar med arbetsprov
Bakgrund - Ändamål
Föreningen för tysk schäfer, med säte i Augsburg, Tyskland, medlem i
Verband für das Deutsche Hundewesen e. V. (VDH) är som grundare
ansvarig för standarden för tysk Schäfer. Standarden utvecklades
ursprungligen vid det första klubbmötet i Frankfurt am Main den 20
september 1899, baserad på förslag av A Mayer och von Stephanitz.
Ändringarna gjordes i standarden vid det sjätte medlemsmötet den 28 juli
1901, det 23:e medlemsmötet i Köln/Rhine den 17 september 1909,
styrelsemötet i Wiesbaden den 5/9 1930 och avelskommitténs och
styrelsens möte den 25 mars 1961.
Standarden reviderades och fastställdes av världsförbundet för Tyska
Schäferhund klubbar vid möte den 30 augusti 1976. Standarden
omarbetades vid SV fullmäktige och styrelsebeslut den 23-24 mars
1991.
Den tyska Schäferhundklubben, vars planerade avel startade efter klubbens
grundande 1899, baserades på hundar som härstammade från central-
och sydtyska vallhundar med slutmål att skapa och avla fram en hund,
i högst grad lämplig för bruksändamål. Med detta som mål
framställdes standarden för tysk schäfer, avseende såväl fysisk
byggnad som temperament och karaktärsegenskaper.
Helhetsintryck
Den tyska schäfern är en medelstor hund. Den skall vara något
långsträckt, stark och muskulös. Extremiteterna skall vara torra och
ben stommen stark.
Viktiga måttförhållanden
Mankhöjden för hanhund 60-65 cm
Mankhöjden för tik 55-60 cm
Kroppslängden överstiger mankhöjden med ca 10-17%.
Uppförande och karaktär
En schäfer skall ha ett jämnt humör och goda nerver, vara självsäker
och frimodig och fullständigt godlynt (utom i retningsläge) och
därtill skall den vara uppmärksam och följsam. Den måste besitta
mod, kamplust och hårdhet för att vara lämplig som sällskaps, vakt-,
skydds-, tjänste- och vallhund.
Huvud
Huvudet skall vara kilformigt och i proportion till kroppen
(huvudets längd skall vara ca 40% av mankhöjden), varken för brett
eller för spetsigt. Huvudet skall vara torrt och med lagom bredd
mellan öronen. Pannan, sedd framifrån och från sidan, skall endast
vara måttligt välvd och utan eller med svagt antydd mittfåra.
Proportionen skalle - nosparti 1:1. Skallens bredd motsvarar ungefär dess
längd. Skallen löper (sedd uppifrån) från öronen likformigt
avsmalnande mot nosen, längs ett sluttande men inte utpräglat stop
och övergår i det kilformiga nospartiet. Över- och underkäke skall
vara kraftigt utvecklade.
Nos
Nosryggen skall vara rak. Konkav eller konvex nosrygg är inte
önskvärt.
Nostryffeln måste vara svart.
Läppar
Läpparna skall vara strama, väl åtliggande och mörkfärgade.
Ögon
Ögonen skall vara medelstora, mandelformade och en aning
snedställda. De får inte vara utåtstående. Ögonens färg skall vara
så mörka som möjligt. Ljusa, stickiga ögon är inte önskvärt, då de
påverkar uttrycket på ett ofördelaktigt sätt.
Öron
Den tyska schäfern skall ha ståndöron, medelstora, upprättstående
och liksidigt burna (inte indragna i sidled). De skall vara spetsiga
och med öronmusslan riktad framåt. Vippöron och hängöron är
felaktiga. Bakåtlagda öron i rörelse och i vila är inte fel.
Bett
Bettet skall vara kraftigt, sunt och fullständigt (med 42 tänder
enligt tandformeln). Den tyska schäfern har saxbett, d v s
överkäkens framtänder skär saxartat över underkäkens. Överbett,
underbett eller tångbett är felaktigt liksom större mellanrum mellan
tänderna (tandrad med luckor). Felaktigt är också rätlinjig
framtandsrad. Käkarna skall vara kraftigt utvecklade med tänderna
djupt inbäddade i käkarna.
Hals
Halsen skall vara stark och muskulös, utan löst halsskinn eller
hakpåse. Halsen bärs i ca 45o vinkel till kroppen.
Bröst
Bröstet skall vara tämligen brett. Bröstkorgen skall vara så lång
som möjligt och välutvecklad. Bröstdjupet skall utgöra 45-48% av
mankhöjden. Revbenen skall vara ganska välvda. Bröstkorgen varken
tunnformad eller flat.
Rygg
Rygglinjen löper från halsen längs den väl markerade manken, den
obetydligt sluttande ryggen och det lätt sluttande korset, utan
synligt avbrott. Ryggen är fast, kraftig och muskulös. Länden skall
vara bred, väl utvecklad och muskulös. Korset skall vara långt och
lätt sluttande ca 23% och omärkligt övergå i svansansättningen.
Svans
Svansen skall räcka minst till hasen, dock ej längre än till mitten
av mellanfoten. Svansens hår är något längre på undersidan och
svansen bäres i en mjuk utåtböjd båge. Då hunden är exalterad eller
i rörelse reser den svansen men den får inte lyftas över
horisontalplanet. Operativa ingrepp är förbjudna.
Framben
Frambenen skall sedda från alla sidor vara raka, och sedda framifrån
absolut parallella. Skulderblad och överarm skall vara lika långa
och medelst kraftiga muskler vara stadigt fästade vid kroppen. Den
ideala skulderblads- och överarmsvinkeln är 90o, men når i regel upp
till 110o. Armbågen får varken i vila eller i rörelse vara vare sig
utåt- eller inåtvriden. Underarmarna är från alla sidor sett raka
och sinsemellan absolut parallella, torra och muskulösa.
Mellanhandens längd skall vara 1/3 av underarmens, och vinkeln till
underarmen skall vara 20-22o. Fel vinkel, d v s en alltför vinklad
mellanhand eller en alltför stel mellanhand minskar bruksvärdet, i
synnerhet uthålligheten.
Framtassar
Framtassarna skall vara runda, väl slutna och välvda med hårda
trampdynor. Klorna skall vara kraftiga, välvda och likaså mörka.
Bakben
Bakbenen skall vara lätt bakåtställda, och sedda bakifrån vara
parallella. Lår och underben skall ha ungefär samma längd och bilda
en vinkel på ca 120o. Låren skall vara kraftiga och muskulösa. Hasen
är fast och väl utvecklad. Mellanfoten under hasen skall stå
lodrätt.
Baktassar
Baktassarna skall vara slutna och lätt välvda. Trampdynorna skall
vara hårda och mörka, klorna kraftiga, välvda och likaså mörka.
Rörelser
Den tyska schäfern är en travande hund. Extremiteternas längd och
vinkling skall vara avpassade till varandra på ett sådant sätt att
bakbenen och frambenen kan förflyttas lika långt under kroppen utan
att rygglinjen väsentligen förändras.
Varje tendens till övervinkling av bakbenen minskar styrkan och
uthålligheten och därmed försämras bruksegenskaperna. Om
kroppsbyggnad och vinkling är korrekta blir rörelserna vägvinnande
och marknära och ger därmed ett ledigt, ändamålsenligt intryck. Vid
jämnt och lugnt trav bäres huvudet framsträckt och svansen något
lyftad, varvid en oavbruten mjuk obruten rygglinjen från öronspetsen
längs nacken och ryggen ända till svansspetsen framträder.
Hud
Huden skall vara (löst) åtliggande, dock utan att bilda veck.
Päls
Den tyska schäferns korrekta päls skall bestå av stickelhår och
underull. Täckhåret bör helst vara tjockt, rakt och hårt, samt ligga
slätt. Håret skall var kort på huvudet, inklusive inre delen av
örat, framsidan av benen, tassar och tår. Det skall vara något
längre och tätare på halsen. Håret är längre på benens baksidor ner
till hasleden och lårens baksida är rikligt hårbeklädda.
Färg
Färgen skall vara svart med rödbruna, bruna, gula till ljusgrå
tecken. Enfärgat svart eller grå, grå med mörkare skiftning. Svart
sadel och mask. Obetydliga små vita tecken på bröstet liksom mycket
ljusa insidor på benen är tillåtet men ej önskvärt. Nostryffeln
måste vara svart hos alla färgvarianter. Avsaknad av mask, ljus
eller stickig ögonfärg liksom ljusa eller vitaktiga tecken på bröst
och benens insidor, ljusa klor och röd svansspets skall bedömas som
pigmentbrist.
Underullen skall vara ljusgrå. Vit färg är inte tillåten.
Storlek/Vikt
Mankhöjd Hane 60-65 cm
Tik 55-60
Vikt Hane 30-40 Kg
Tik 22-32
Testiklar
Hos hanhundar måste båda testiklarna var fullt utvecklade och
normalt belägna
i pungen.
FEL
Varje avvikelse från standarden är fel och felets art skall bedömas
i förhållande till graden av avvikelse.
SVÅRA FEL
Alla felaktiga rastecken som minskar bruksegenskaperna: Felaktiga
öron: För lågt ansatta öron, vippöron, inåtställda öron, lösa öron.
Betydande pigmentbrist. Starkt begränsad totalstyrka (brist på
fasthet).
Tandfel: (alla avvikelser från saxbett och tandformel om det inte
gällerdiskvalificerande fel)
Diskvalificerade fel
- Karaktärsfel, bitska och nervösa hundar
- Hundar med påvisad svår HD
- Monorchider och kryptorchider, liksom hundar med tydligt olika
resp.
förkrympta testiklar
- Hundar med betydande öron respektive svansfel
- Hundar med missbildningar
- Hundar med tandfel gällande avsaknad av: en P3 och en ytterligare
tand, eller en hörntand, eller en P4, eller en M1 resp. M2, eller
sammanlagt 3 tänder eller fler
- Hundar med bettfel: Överbett på 2 mm eller mer, Underbett,
Tångbett
på hela framtandsraden
- Hundar vars storlek avviker mer än 1 cm uppåt/neråt från tillåten
mankhöjd
- Albinos
- Blåaktig päls
- Vit päls (också med mörka ögon och klor)
- Långhårspäls (långt, mjukt, icke tätt åtliggande täckhår med
underull,
behäng på öron och ben, yviga byxor och buskig svans med behäng
nertill)
- Långhår (långt, mjukt täckhår utan underull, oftast med mittbena
på
ryggen. Behäng vid öronen, på benen och svansen)
Texten är lånad från
schaeferhundklubben.com